Vem f-n är Jonas Thern?

Förra veckan fick jag en fråga från en 15- årig kille:
-Vem är din idol Texas?
-Jonas Thern, svarade jag utan att blinka.
-Men Texas, vem f-n är det?

Här nedan förklarar jag lite närmare, om hur det var att ha "Kungen" som tränare:

Man har olika relationer till sina tränare. Vissa blir man kompis
med, vissa fruktar man. Efter 23 år som fotbollsspelare har jag direkt
kunnat kategorisera alla mina tränare – utom Jonas Thern. Säsongen
2002-2003, när Thern kom till Halmstad och vi gick obesegrade i 22 omgångari rad, är fortfarande som en stor dimma.

Redan efter första träningspasset började man undra vem Jonas Thern
egentligen var. Han kallade sig själv »Kungen«. Skämtade han? Man fattade aldrig. Ibland sa han till mig att jag lika gärna kunde lägga av med fotbollen, att jag aldrig skulle bli något. Han började skratta åt en när man sköt utanför målet på skottövningarna. Och så var det hans så kallade »Lull-lull-spel«.

Alltid dagen före match: »Lull-lull-spel«. De äldre spelarna, inklusive ledarna, mot de yngre.
Direkt efter avspark började han. Det slog aldrig fel. Tre av Therns fingrar åkte upp i luften. Första gången undrade vi vad fan han höll på med. »Det betyder att jag har tagit bronspeng i VM«, svarade han. Sedan slog han Crossbollar och lade klacksparkar som vi aldrig tidigare hade sett. Ingen i laget var bättre på att slå en passning än vår tränare. Han hånade oss, både verbalt och med sina färdigheter på planen. Vecka ut och vecka in. Han tröttnade aldrig.

Men det gjorde jag. På ett »lull-lull-spel« kände jag att nu får det fan vara nog. Han hade varit på mig i åtta »lull-lull-spel« i rad. Malt om vilken dålig högerfot jag hade ärvt av min pappa, kört fingrarna i luften framför näsan på mig. Så jag tog sats och gav honom en av mina hårdare glidtacklingar. Bang!
Han flög upp i luften. Tiden stod stilla. Jag såg hur hans skinkor fladdrade i vinden. Han föll tungt med sina tio pannors övervikt. Jag hann knyta min näve i en segergest innan jag blev rädd… »vad fan har jag gjort?«

Detta var mannen jag skickade ett brev till som 11-åring där jag förklarade att vi båda kom från Värnamo och hade samma moderförening. Jag skrev att min mamma hade dansat med hans pappa på en fest på 70-talet. Allt för att få en ynka autograf. Allt för att få honom att förstå att vi hade något gemensamt.

13 år senare stod jag alltså på Örjans valls gräsplan och väntade nervöst på hans reaktion. Han reste sig upp, skakade på huvudet och sa: »Bättre kan du
väl, Texas?« Skämtade han?

I dag vet jag. Han menade allvar. Det var sån han var. Han var en bra
tränare och en fantastisk människa. Han visste att ett starkt psyke leder till framgång. Jonas Thern lärde mig det. Min stora idol. Kungen.